Malmö tur och retur. Jodå, det brukar alltid bli en retur hem till hemmaplan... Men denna gång kändes det verkligen att det var en retur, för timmarna i Malmö var inte många i förhållande till milen. Milen var dessutom väldigt många i förhållandet till resultatet för min del.
Bara det att starta hemifrån en resa till Malmö med att ta mig till Enköping. Men det har sin förklaring. För där väntade Sandra Träff med husbil, och i den skulle Sandra och Leeza och jag och Chippen boa in oss i.
Resan började med ett gapskratt. Leeza är en ca 13 månaders tik av den mindre modellen, Chippen en ca 75% bror till Leeza av den större modellen. Namnen Helan och Halvan blev gjutna, och Chippen fick dessutom gå under benämningen Ponnyhästen under helgen. Men det är lite förtal, för visst han är inte liten, men det är Leeza, men de såg för sköna ut ihop, även om ögat luras en del.
När jag fått in mitt pick o pack i husbilen och GPS:en är inställd på Mässan i Malmö så vrider vi om nyckeln och åker iväg. Självklart är McDonalds i Mjölby en efterlängtad paus i resan. Länge sen jag var där, men känner mig nästan som hemma, och fortfarande säker på att jag besöker det placet oftare än Mjölbyborna själva. Fast man kunde tro att jag aldrig varit där förut. För jag styrde Sandra som satt vi ratten till fel avfart, fast jag vet att den heter 108, så dirigerade jag till avfart 109. Förresten, jag har inte fattat numreringen. Det räknas ner 108. 107, 106, 105...men hur räknar man dem, för nog måste skalan ha ändrats i Malmötrakten. Är det olika nummerserier? Skit samma jag tycker att det är bra med att ha ett nummer i åtanke, en liten hang up för att hitta rätt i livet.
Resan ner gick i nostalgins tecken för min del, vilka CD Sandra hade laddat upp med, hela min ungdom fladdrade förbi. Och visst kände jag mig lite till åren när jag kom på mig själv att läsa listan på låtar på omslagen... och så avslöjade jag mig själv med att sitta med ett dumleende på läpparna... och minnas en massa saker, både sådant som är kul att minnas och så lite annat... inget som jag tänker berätta här :-)
Men när Sweet's Papa Joe drog igång, då hade jag disco i bilen, och den dundrar fortfarande i huvvet på mig. Eller Carambas Hubba hubba zoo zoo, a hule a hule... ursäkta stavningen...
Sandra körde hela vägen ner, jag hade fullt upp med musiken :-)
Väl nere kände vi igen två bilar på parkeringen, en stor och en liten (Helan och Halvan) Vi parkerade bredvid ”kändisarna” och rastade hundarna, knackade på och välkomnades in. Så försvann det där med tidig kväll och en god bok :-) Men det gjorde ingenting. Annika o Micke o delar av familjen Brügge var nog så trevligt... boken finns ju kvar, men det gör ju inte kvällen, den är ett minne blott :-)
Vilken behändig morgon. Bara pallra sig upp ur sängen, fixa tills sig, packa ihop utrustningen, och ta med hundarna. Lyckan var dessutom fullständig då de inte väntade med att öppna ingångarna till kl 0800. Det vill säga bara raka spåret rakt in utan att frysa i kön. Morgonhumöret var faktiskt på topp, trots att kaffet fortfarande hägrade :-)
Och tomt var det vi ringen. Det var bara Annika o Micke o Brügges som hunnit före oss. Men den där tomheten försvann snabbt allteftersom klockan gick.
Två ringar... tummen ner... inte roligt... men inget att göra bara acceptera eländet. Likaså bara att acceptera Chippens tvåa i i bedömingen. Men shit happens, det viktigaste för mig var att mitt yrväder skötte sig galant, och han är inte drillad i ämnet utställning. Men var gör han inte för lite mamma scan... jodå han stod så kanon, som han inte gjort annat. Och det bådar gott för framtiden. Att han enligt domaren inte hade några bakbensvinklar... det är en subjektiv syn för dagen, det rättar nog till sig, misstänker jag skarpt när jag ser på Chippen. Men Leeza föll domaren i smaken och hon jobbade upp sig ( eller var det handlern...) till att vinna juniorklassen med CK och därmed var hon med i matchen i den andra ringen, där hon gladeligen fick en bästa tikplacering och certet!!!
Leeza
Chippen
Lugnt o skönt skulle jag ha det och kika på hundar, jag var ju klar med mitt. Men riktigt så blev det inte. Och det gjorde ingenting, det var bara roligt att visa Pepsi, en Lakkas tik, som jag visat förut.
Pepsi
I championklassen fick jag Cleo, en Seamrog tik, och det var lika kul det. Cleo har jag också visat tidigare... och mina fingerknogar mindes henne, det var ingen tvekan, jodå jag har kollat, denna godsifixerade dam lämnade lite rester kvar till mig, bara lite skavt... :-) Cleo är verkligen en positiv dam som tycker att det är roligt... med köttbullar... :-) då gör hon allt. I Seamrog's uppfödargrupp fortsatte jag med Cleo.
Förberedelse inför finalerna
Gruppens slutade som fyra i BIS-finalen. För första gången var jag med som handler på ”lagligt” vis i Obans avelsgrupp. Chippen är ju en Obanson, och han fick vara med. Kanske lite väl tungaxlat för en 10 månaders otränad kille. Stundtals gick det bra, men i BIS-finalen var underlaget lite ruggigt sa Chippen och ville sätta sig ner under entrén in i ringen. Men men han får träna upp sig. Avelgruppen blev oplacerad, och Chippen får nog ta på sig en del av det, eller så jag som handler... äh, vi delar på det Chippen o jag, och tränar på det :-)
Cleo med husse o matte Lars o Birgitta
Efter utställningen var det bara att packa ihop och i i husbilen och styra kosan norrut, och inte tänka på vad klockan skull komma att bli när jag skulle dyka ner i sängen.
Sandra körde upp till Mjölby. Mc Donalds där serverade den QP jag ätit på länge, och sen skulle jag köra husbilen. Sandra instruerade mig. Men det var många fel för mig... manuell växel, och dessutom sex växlar...och därmed även en kopplingspedal att hålla reda på och en farthållare... jag brukar skippa det, men Sandra påstod att det var så mycket enklare så jag sa okej. Allt var så hissnade stort så både att få på helljus och hitta blinkersen var ett äventyr. När jag sen frågade var jag hittade backen... så stirrade Sandra på mig... det behöver du inte veta, för du kommer inte att backa denna bil... :-) då la jag i ettan och trampade på gasen... och bilen hoppade framåt... alltid något... jag harvade mig ut genom rondell och sa högt... kära raka motorväg var är du??? Men den gick bra sen, jag fick i farthållaren och lyckades hålla bilen på vägen och även köra om ett par gånger... värst var när jag nån gång skulle hitta bromsen bland pedalerna men det gick det med. Så småningom fick jag lämna över ratten till Sandra igen, för då var jag så trött att vägen hoppade i en konstig dimma framför mina ögon, och jag satte mig på passagerarsätet och slockande och vaknade inte förrän vi var i Enköping... framme... natti natti till husbilen, Lilla My som jag döpte den till pga reg nr som var MMY någonting... sen byte till egen bil för de sista milen hem till Jakobsberg. När jag kört ut min bil från grindarna till Sandras jobb där min bil stod parkerad fick jag stå och vänta lite på att imman skulle lägga sig på bilrutan... då kom polisen och cirklade runt mig. Åh nej, tänkte jag, jag orkar inte med detta klockan 0200 på natten... de kommer aldrig att tro mig... att jag skulle ha en anknytning med skäl nog att häcka utanför Autoexperten i Enköping mitt i natten... Inte förrän jag gick ut o skrapade lite på rutan för att få rotation på sikten, så lämnade de mig... för ett par hundra meter, där de stod och väntade tills jag körde iväg. Puh, jag slapp i alla fall att konfronteras med dem. Men å andra sidan de kanske hade nåt häkte i närheten så jag kunde kommit snabbare i säng :-)
Jag behöver väl inte säga att det blev en rejäl sovmorgon under söndagen... sällan har min säng kramat mig så hårt och hållit mig kvar så länge... det är gött att sova :-)