Mingel i skogbrynet laddade för äventyr. Och det skulle så bli mer än vad någonsin kunnat tänka oss. Lena Carlsson med brorsdotter Louise, Åsa Lundell och jag själv hade stuvat in oss i min underbara och rymliga bil. Jag har tyckt om den så mycket från den första minuten när vi hade köpt den. Tänk... 4 personer, 6 wheaten full utrustning för utställning utomhus, bara det 4 fasta burar i bilen samt 6 st burar ihopfällda. Två trimbord dagen till ära p ga av hundantalet, och så all egen packning och kylväska för köttbullar och vattenflaskor. Vi fick plats :-)
Utsikt från altanen
Vi startade från Svartå en bit utanför Örebro. Så jag hade redan avverkat 2,5 timme i bil innan start :-) Vad gör man inte för att kunna hålla på med det roligaste jag vet. ann Hübinette hade hyrt en hel våning på ett vandrarhem där vi kunde rå oss själva. 0030 anlände vi och självklart var vi "tvungna" att sitta o prata en stund innan vi nattade oss... ca 2 timmars prat blev det. Men det var faktiskt sovmorgon som gälle i utställningssammanhang. Startskottet skull inte gå förrän 0930 och ca 50 hundar före, så vi tog det lugnt. Tältplatserna var ändå inte vid ringside och ryktet sa att det redan var fullsatt överallt. Så frågan var om vi skulle få någon plats överhuvudtaget att sätta upp vårt krypin på. Inte lönt att släpa på det sa nån... jodå, det löser sig på nåt sätt sa jag.
Vi hann röja i godan ro innan vi åkte iväg.
Vissa hade arbbetsfördelningen klar
Andra tolkade den på sitt eget sätt :-)
Väl framme på utställningsplatsen sa vi hejdå till Louise som hade andra äventyr som väntade på henne i Östersund, hon skulle ta tåget hem senare i veckan. Så vi andra tre började med urpackning av bilen och möttes sen av en kompakt massa av resta tält, inte en fingerborg kunde få plats mellan tältetn.
Men skam den som ger sig, hade jag sagt att det skulle lösa sig så skulle det, och det gjorde det :-)
Vi gjorde mål på en gång :-)
Även här infann sig viss arbetsfördelning:-)
Aldrig har vi trots sen ankomst, väntat så länge på att ringen skulle börja, när den väl kom igång, minns inte riktigt, nånstans mellan 1300-1400, så visade det sig arr rasen även skulle ha en domarelev. Och det vet vi ju att det gör ju inte att bedömningen går fortare precis. Men utbildningen måste ju finnas, så det var bara att ställa in sig på en lång tid i rasringen. Men "vi hade ju i alla fall tur med vädret", var en standardkommentar runt ringen.
Vi var väldigt målmedvetna med vad vi ville med den här utställningen, och hoppades så att Domaren, Karin Bergbom, skulle tycka att våra hundar föll henne i smaken. Ike visste jag att hon tyckt om tidigare, så ett litet hopp om en framskjuten placering fann ju, det måste ju erkännas. Lena skulle kämpa för ett cert på sin Adrian, Åsa ville så gärna få cert på sin Jänta och även helst på Danny. Lili och Ina då, jo vi skulle ju absolut gärna ta emot allt på dem med :-) med där var egentligen målet att få CK på hundarna.
Efter mycket spring för att bevaka när bedömningen närmade sig vår ras var det då äntligen dags. Vi var jättenöjda, mer ändå euforiska av glädje. Vi nådde flera av våra mål alla tre, (och så en extra bonus :-) så vi kunde vara lika glada ihop när vi skulle vända hemåt :-)
Ina och Lili på väg att gå in i ringen. Bredvid sitter för dagen
min härliga handler som har visat Ike.
TACK!!! Linnea
Adrian, 3 BH med CERT och R-CACIB
Jänta, Bästa Tik med CERT och CACIB
WOW! Ike BIR och Jänta BIM
Så glada vi var och så många varma tack till Linnea för oj vad Ike gick kanon snyggt, en fröjd för ögat :-) Danny fick nöja sig med att vinna sin klass och ett CK, men var rätt nöjd med att det var just Adrian som fick hanhundscertet. När det gäller Lili (min hund), Ina (Lenas hund) nådde vi inte fram till målet, det fick släta ettor Lili en tredjeplacering i öppenklassen med Ina precis bakom sig. Men fina kritiker fick de bägge två, och bägge tjejerna skötte sig galant och tyckte att tillställningen var riktigt rolig trots väntan och värme.
I väntan på att Ike skulle in i finalringen, visserligen inte lång stund med tanke på att vi inte var klara förrän efter tre med vår bedömning, så började vi packa ihop, och jag passade på att kika lite på finalen i Juniorhandling.
Amanda Brügge kom på en snygg andra placering.
Även andra wheaten placerade sig. Veteranen Jussi kom också på en andra
plats, jättekul.
Så var det då dags För Ike, nu skull Åsa visa honom, för Linnea var tvungen att
åka iväg. Lite pirrningar i magen det hade jag, men det är ju tufft att slå sig
fram i finalringen det vet jag, så tanken jag tänkte var mest "in och ut",
men hoppet dör ju inte förrän det är helt kört. Och domaren var Pia Lundberg,
wheatendomare, som tyckt om Ike som valp, men det var då det...
Åsa och Ike i finalringen
BIG-Reserv, så härligt!!!
"Like It Or Not" :-)
Varma lyckliga tröck vi in allt i bilen, nu lite mer plats eftersom Louise inte var med i bilen. Trötta var hundarna också, men de kände nog vår glädjeyra, för de såg rätt nöjda ut de med. Utställningen över, vårt äventyr slutade så härligt bra, nu var det bara alla milen hem, men det brukar inte vara så tungt när glädjen hägrar i bilen.
Vad vi inte visste var att det egentliga äventyret inte ens hade börjat. För vår hemresa glömmer vi aldrig. Lena började köra, det flöt på bra efter ett par timmar tog jag över ratten, gammkärringen i gänget med dåligt mörkerseende, ja inte kör jag fort på smala vägar i mörker... tack o lov. Efter nån timme stannade jag och drack lite kaffe och luftade mig och kände mig rätt alert. Efter någon halvtimme så händer det som alltid finns i bakhuvudet, som man hoppas aldrig ska hända, jag har en älg precis framför mig, den bara kom ut från kanten, bara var där, så overkligt, men sant, i strålkastarnas sken täckte den upp hela sikten, så nära var den, en ko, det såg jag i "förbifarten" Jag bromsade för livet, hann nog sakta ner något innan det tog tvärstopp kändes det som. Den la sig med rygg och rumpa över huv och vindruta, sen försvann den över vägen bort i skogen... Just nu har jag gratis biobiljett, för filmen spelas upp hela tiden framför mina ögon, hur jag ser denna bjässe i ljuset, ser att det är en ko, hur den ser mig och vänder bort huvudet, springer vidare för att komma undan, den hiskeligt kraftiga stöten,hur det blir svart framför rutan och glaset som splittras och kommer närmare och närmare... i slowmotion. Och sekunderna när bilen stannat, när jag inser att jag är vid liv, och inte känner mig skadad. Alldeles tyst först, Lena och Åsa sov när det hände, de såg aldrig vad som hände. Ett litet "oh" fick jag fram, Åsas röst från baksätet, "vad var det Lotta". Mitt svar kort och koncist " det var en älg" Jag vågade kika med ena ögat på Lena som satt bredvid, såg att hon var okej. Puh.Vi konstaterade lättade att vi var i god kondition alla tre.
Nu börjar scen nr två utspela sig. Bilen står på sidan av vägen, jag lyckas inte få på varningsblinkers, hade antagligen för mycket glassplitter på fingertopparna för att kunna trycka ner knappen tillräcklig. Jag fick lite panik och började att backa av vägen, Jag såg ju ingenting, och hade inte riktig koll på läget, inte lägesplaceringen heller, hur det lutade. Det var ett stort jätte brant dike... Åsa o Lena kände hur hela bilen började luta, och tjoade på mig, jag sa bara, "måste av vägen, vill inte bli påkörd bakifrån" Till slut fick de stopp på mig innan det var försent. Någon satte på blinkersen, så att det skulle blinka något i alla fall. Ur bilen tog vi oss ivrigt viftade in första bästa bil.
Ur den bilen stiger ett helt gäng med jägare... som alldeles nyss tagit hand om en förolyckad kalv två kom längre bort. Så det var troligen mamman som sprang och letade efter sin kalv som träffade på. Vilket härligt gäng de var de här jägarna, de hade varit med förr och visste hur en slipsten skulle dras. De höll oss virriga fruntimmer i schack. Mig punktmarkerade de eftersom jag hade kört, vaktade de på mig för att hålla koll att jag inte hamnade i chock. De hjälpte oss med hitta skor, och att jag bytte kläder, jag var ju helt full med splitter ända in i örongångarna. Men i all förtvivlan (och lycka över att vi klarat oss) kom skratten. Aldrig hade träffat på en dam tidigare med så mycket hår på bröstet...jag hade stora delar av älgens päls i urringningen. De hjälpte oss med vart vi skulle ringa väntade med oss i timmar tills bärgaren var på plats. I eländet så hade vi ju bara en sån tur.
Ja, det gick att hålla humöret uppe.
Och dessa gubbar glömmer nog inte detta möte på ett tag. För när vi står där och jag pekar ut vilket håll älgkon sprang åt, sa de, synd att vi inte har en eftersökshund... Det har vi, sa vi glatt och Åsa plockade fram Jänta och ett par gummistövlar ur bilen. Så Jänta fick sitt första skarpa sök på riktigt. Det klarade hon utan tvekan, men älgen hade gått för långt, och det var inte "våra" jägares marker längre, så de avbröt. Ja, det gänget fick nog klart för sig att även utställningsmänniskor har mer än en sida i sina hundliv :-)
Det är bara att inse att vi hade änglavakt.
Bärgaren kom och vi fick på bilen med alla hundar i. Vi tre trängdes på ett säte i bärgaren, i en enda stor hög, rumpor och ben krampade hej vilt i de 10 milen vi åkte till Karlskoga, dit vi fick bärgaren att köra oss. Vi hade väckt upp Lenas bror Bosse och Eva-Lenas Nicke(Kennel Whilizias). De skulle möta upp i Karlskoga. För att tömma Chryslern behövdes nämligen två combibilar... så förstå att jag älskat min härligt rymliga bil, och trygga bil, med en livräddande stålram på fronten... hade vi åkt i Lenas eller Åsas bil, hade vi fått älgen på taket... ja, och då hade det varit slut på det mesta. Hade vi inte haft ramen, hade det nog slutat annorlunda för mig, och att det gick så bra som det gjorde var att det var just älgens rygg och rumpa som landade på glaset...
Är man i chocktillstånd och behöver hjälp mitt i natten, ja då är Nicke den rätte att ringa till, för tror ni inte att han bryggt kaffe åt oss. Den goaste kopp kaffe jag druckit i hela mitt liv :-)
Troligen lär jag aldrig köra just den här Chryslern igen, prognosen är dålig för att den ska komma ut på vägen igen. Men än lever jag på hoppet, för det är inte över förrän det är helt kört, eller hur var det jag sa tidigare :-)
Och sen kommer det där sista gapskrattet när jag inser att den bil som kommit för hämta mig är ju Lenas Ford, den Ford som hon fick av mig förra året bara hon kunde hämta den och om hon ville laga den, för annars skulle vi ju skrota den. Det var ju den bilen som med husvagnen på släp la av i en rondell i Lidköping förra sommaren under semestern, som vi fick dumpa där på en Fordfirma... Så detta börjar bli en ohejdad vana att dumpa en bil om året...
Som sagt en utställningsresa som Åsa, Lena och jag aldrig kommer att glömma. Men även om det slutade med en förskräckelse så hade vi ju en lyckodag... för så mycket tur som vi hade, vi klarade oss och bara det att få all den hjälp som vi fick.
Så nu ska jag surfa ut på Blocket och kolla på vad begagnade Chrysler ligger på, och blir det ny bil, så kommer den att ha en båge fram, garanterat.
Och vi hade i alla fall tur med vädret:-)