Jänta o Mira på trimborden
Uppsamling i Järfälla lördageftermiddag. Åsa och Lena kom med fyra hundar, lämnade två, Pale och Dixie i Björns omsorg tills dess att vi skulle komma hem igen, måndag morgon. Danny och Jänta boade in sig i min bil, och där hoppade även Ike och Mira in. Med övrig packning instuvad så var vi färdiga för avfärd. Nej ingen GPS sa Åsa , jag hittar till Värtahamnen... Ok, sa jag och tänkte inte mer på det, trött och full med ryggont och riktigt sliten efter en tuff vecka var jag bara glad att få sitta i passagerarsätet och slappna av. Vi låg bra till i tiden, ingen stress, full kontroll på precis allt... trodde vi... Väl framme i Värtahamnen var det något som inte stämde. Jag som haft ansvaret för att boka biljetterna, räknas som Stockholmare... vaknade till slut upp... Vi ska inte åka med Siljaline... vi ska åka med Vikinglinje, och i Värtahamnen finns det ingen uppmärkt hållplats för den båten... Nu var det slut med kontroll och att ligga bra till i tidsschemat... Nu var det Slussen som gällde. Efter en feltitt på klockan så var det under några minuter en tung tystnad i bilen och fokusering på att ligga i rätt fil... och ja... GPS:en kom fram till slut... så där lite bara för säkerhet skull :-) Vi hann, vi hade motorn avstängd i två minuter sen var det dags att köra på. Vi slapp i alla fall att sitta och frysa och ha långtråkigt i den annars sedvanliga väntan :-)
När vi väl fått ut packning, oss själva och de fyra hundarna så hade vi för en gångs skull hytten nästgårds. Den låg nästan "runt hörnet". När vi installerat oss gick vi en runda i parfymeriet och var fullpreppade med olika dofter från topp till tå. När näsan inte orkade mer så åt vi en minibuffé för att sen vända tillbaka till hytten och umgås med hundarna. Vi hade hunnit med en snabbis i Taxfree shopen också... såklart :-) Åsa presenterade en ny favorit Amarula... vilken jag snabbt döpte om till Amaryllis... mycket lättare att komma ihåg.
Sovdags... fyra hundar i en liten hytt tar plats... jag imponerade på mig själv... trots ryggont, så halade jag mig upp på ovanslafen, det har jag inte gjort på 100 år... Jag förstår inte varför både Åsa och Lena kluckade av skratt vid åsynen av min gymnastiska övning... själv kände jag mig oerhört smidig... eller... nja... ren och skär vilja och en enorm dos envishet... om jag ska vara riktigt ärlig :-)
Vi vaknade inte riktigt när vi skulle... jodå, Åsa hade ställt alarmet på mobilen, men naturligtvis glömt att ställa om klockan till finsk tid... men vi fixade det utan någon större stress ändå, dock fick vi avstå från morgonkaffet, men vi skulle ha gott om tid när vi kom fram, wheaten skulle inte börja förrän kl 1100. Så det enda problemet som återstod var att hitta. I programmet fanns en knapphändig karta, vi hittade ingen adress, GPS:en hittade ingen mässhall med överensstämmande namn... Bara att veva ner rutan, för i bilen bredvid satt en massa Lagottos och två kvinnor med en stor karta. Jodå vi fick kika på den, men precis då skulle vi börja rulla av båten, så vi var inte klokare av det.
Vi stannade till så snart vi kommit av båten, och äntligen så med alltför fin stil hittade jag en adress som med möda gick att tolka. YES, GPS:en var med på banan. Och vi kunde stolt säga, till en man som kom fram till oss och var helt rådvill över hur han skulle ta sig till mässan, Följ oss, vi hittar. Lite skillnad mot när vi var i Norge, då vi fick hänga på en taxi... :-)
Jänta o Mira på trimborden
Väl framme, gott om tid för kaffe, smink, klipp av hund osv. Men det var lugnet före stormen. En och en halvtimme tidigare la de vår ras!!! Och det basunerade de ut på finska... hur mycket finska kunde vi? Rätt svar yxi kaxi kolme och kitos... typ...
Åsa var först in med Danny. Lena och jag virrade runt och letade efter de andra hundarna i burarna, kammar och koppel, nr-lappar... och vi som hade så gott om tid... Danny blev tvåa i sin klass. Åsa in med Ike i ringen... jag vågade inte titta, jag hoppades ju så... men vågade inte tro, men kanske... men inte skulle det kunna gå... när jag vågade öppna ena ögat, så vågade jag hoppas lite till, men för mycket... Ike vann championklassen. En liten chans... ett litet hopp, men det går att ramla på målsnöret... inget är ju säkert. Inte vågade jag kika under Bästa Hane, var helt fokuserad på att göra iordning Mira, ryggen mot ringen, såg Lenas min i ögonvrån, förstod att jag kanske skulle vända mig och se slutresultatet... jodå, där stod han min Ike, like it or not men han stod först, Cert och Cacib :-) Finsk Champion :-) Och det var det sista Cacibet som behövdes för det Internationella Championatet. Lyckotårarna var inte långt borta, men jag hade inte tid med det, Mira skulle ju fixas till det sista. Men riktigt klar i knoppen var jag inte, för jag lyckades lura i Åsa att det var hon som skulle in först med Jänta, det tog ett tag innan vi kom på att det var jag med Mira som hade mest bråttom :-)
Ike med sin kusin Tyson tätt i hälarna
Mira vann sin klass, unghundsklassen med Excellent, Jänta kom tvåa med Excellent i den öppna klassen. I Bästa Tik fick Mira ingen av de fyra placeringarna, men vi fick stå kvar som nr 5 och ta emot det finska reservcertet, som jag fortfarande inte förstår innebörden av.
Ambush Miracle So Magic
"Mira"
I BIR o BIM var det dags att blunda igen... men för mig hade det ingen större betydelse, jag var redan helt nöjd. Men jag fick anledning att bli än mer nöjd, för Åsa och Ike fick den röda rosetten. Bara så härligt. Tack Åsa för att du visar Ike, I like it :-)
Ambush Like It Or Not och Hellevillan Ansa
Ambush Like It Or Not
"Ike"
Nu kunde vi slappna av efter ruschen. För nu visste vi säkert att vi hade väldigt gått om tid, båten skullle inte gå förrän 2100 på kvällen, det hade vi dubbelkollat :-) Nu blev det dags för mat. Björn hade försett oss med en jättegod Tacopaj. En eloge till kocken, tack för hjälpen Björn.
Välförtjänt och välbehövt och jättegott
Sen hade vi gott om tid för att kolla in shoppingen, dricka kaffe, och dricka kaffe igen. Packa in det gäng trimbord vi köpt på oss, fyndade riktigt ordentligt, så det blev 3 stycken som skulle tryckas in i bilen, utöver de två som vi hade med oss från början.
En del "svenskar" träffade vi på här i buren Oreifos Daffy
Åsa och Ike gjorde en snabb visit i terriergruppen i finalringen. Det var ett nöje att få se de två ta ut stegen i den enorma ringen (tvärtemot rasringen, som var minimal) Nu vågade jag ju titta hela tiden, så jag fick se honom röra sig :-)
Bara så många terriers på en gång
Efter finalerna packade vi ihop det sista, i långsamt tempo, det var ju många timmar kvar innan båten skulle gå. Vi låtsades inte om personalens blickar, de ville ju bara få ut oss så att de kunde stänga igen lokalen.
En del av "rosettskörden"
Väl ute i bilen bestämde vi oss för kolla vilka McDonalds som GPS:en hade att erbjuda oss. Vi valde ett som låg en bit bort så att bilen skulle hinna värmas upp ordentligt. Vi tog en kaffe, beslöt att köra till ett annat MC en bit bort för att äta lite, bara för att fördriva tiden och värma upp bilen igen. Sen var det dags för att hitta till färjan, där hade GPS:en en mycket konstig uppfattning om vart vi skulle åka, jodå vi var nästan rätt men ändå inte riktigt, så då fick GPStanten sparken en stund, då kom vi rätt.
Första besöket
45 minuter senare, andra besöket
Nu låg hytten under bildäck, och det kluckade hej vilt i väggarna, det lät verkligen som hela båten tog in vatten. Kändes inte så där jättebekvämt, men efter en runda uppe på båten kunde vi konstatera att vi faktiskt flöt :-) Vi firade med lite mer "amaryllis" innan det var dags för sängen.
"Smidiga" Lotta fick en överslaf igen, väl uppe kändes det som om jag skulle få stanna där hela livet, men jag kom faktiskt ner på marken igen på morgonkvisten. Av båten utan problem, men sen kom min mantalskrivning på skam... jag som ska hitta hittade inte alls... själv är jag inte ett dugg förvånad. Men både Åsa och Lena ifrågasätter nog efter denna resa om jag verkligen bott inne i Stockholm... Men det blev bara en liten extra tur söder om Stockholm innan vi kom över på den nordvästra sidan, en liten liten omväg...
Vi sa hej då till varandra utanför mitt jobb. Åsa o Lena fortsatte hem till oss för att byta hundar och fortsätta på sin resa hem.
Jag hade en stund på mig innan jag skulle i tjänst... jag vankande in i personalrummet, lade beslag på den massagestol som står där. Det var väldigt behagligt efter alla mina gymnastiska övningar, upp och ner från överslafen i hytten, och mässhallen i Åbo har ett mycket hårt golv, som inte är snällt mot gamla apostlahästar.
Foton: Lotta Westrup, Terhi Lemmetty och Kurth Silorinne