Bö Internationell utställning 2010-02-20

 

Så var det dags igen, ett nytt äventyr i utställningssammanhang. Min första fråga till mig själv när jag väl anlände hem efter äventyret är varför jag ställer och reser vintertid? Om jag inte ska gå i ide och vakna upp framåt vårkanten... Fast vis av erfarenhet så blir det äventyr även under sommarhalvåret... så det är kanske att fundera på om jag ska börja stanna hemma på heltid och ägna mig åt knyppling eller något annat som inte är så äventyrligt...

Ni som känner mig vet att det är inga tankar att ta på allvar, men jag måste nog ändå säga att under de sista milen hem ifrågasatte jag mig själv rätt mycket., för det var inte roligt. Och vinterlagskörning är inte min grej, så är det bara. Nu körde jag inte så mycket i det stora hela, för det gjorde Åsa Lundell. Så glad och tacksam jag är för det, men de sista 20 milen var mitt eget äventyr.

Jag startade sen fredag förmiddag, första hålpunkten var hemma hos Lena Carlsson där Åsa och jag skulle mötas. Om vi säger som så så blev vi redan i starten två timmar försenade just på grund av denna vinter, detta väder, detta väglag och alla medtrafikanter som bara är i vägen när jag vill fram... och jag kör INTE fort när det är vinter.

Vi hade packat bilen full med alla upptänkliga nödvändigheter för en vinteresa med risk för att inte komma fram till målet. Visa kortet fyllt med pengar för eventuella oförutsedda hotellbesök, täckbyxor, sovsäck, skyffel, mat, kaffe täcke och extrafällar till hundarna. Men under resans gång kunde vi fylla på med än mer attiraljer som bara ska vara med för att det ska fungera 100 procentigt, och där finns både ölöppnare och trasmattor med...

resan upp till Bö gick bra, även om i ett långsamt tempo, andra alternativ fanns bara inte. Det var rejält halt på sina ställen, och mellan varven hördes svordomar och lite oups!!! eller oooj... när däcken släppte och vi bara gled. I en rondell så höll vi rejält andan., för det var så högt med snö att vi inte såg bilen inne i rondellen komma... då gled vi länge och väl... enda tanken var att vi har ingen hasighet, så det kan inte bli värre än att vi blir ståendes... 9 timmar tog resan. Väl framme kändes det bra. en kanonfin stuga. Åsa hade gjort en kanongod köttfärsgratäng. Enda problemet vi hade att vi inte hade en ölöppnare med oss... men det löste vi... och att det inte fanns några glas till vinet... men det löste vi... Och det blev inte många öl eller glas vin... för vi var helt slut och sov bara så gott.


Stort eller litet glas.... allt efter behov...

Blåsigt och kallt och halt, och väldigt långt att gå från parkeringen gjorde att vi surna till lite. Men hade vi bara förstått vad norrmännen sa så hade vi insett att vi parkerat när en bakdörr där man kunde lasta in... Ack så lätt det var när vi skulle åka hem :-)

Väl inne och på plats så tinade vi upp. Med kaffet i muggen och humöret på topp så blev vi serverade en god fruktsallad med yoghurt av Tina och Sandra.

 

Sen hade vi fullt upp med uppvärmning av hundarna. Pirret i magen var tydligt, för vi hade ingen aning, inga förkänningar om hur det skulle kunna gå, om vi hade någon chans med någon av våra fyra hundar. Det var ju domarbyte från när vi anmälde. Och nu var det två olika domare på rasen, en på tikarna och en på hanarna. Åsa och jag har svängt många gånger i tankarna om vi skulle låta bli att åka överhuvudtaget, och rapporter om analkande oväder hade vi även med i beslutet. Men till slut konstaterade vi ( tävlingsmänniskor som vi är) att det var jobbigare att inte åka än att åka och delta... :-) För det visade sig vara helt rätt beslut. Även om Lena Carlsson även skulle varit med, och haft två hundar med sig., men tyvärr så strulade saker till sig. Ibland finns det ju  förpliktelser som typ jobb och annat som stör hundlivet :-(

Öppen klass tikar, vi skullle in med Åsas Jänta och min Thea. Och visst jag vill ju att det ska gå bra för mina hundar, men åker man tillsammans så blir det viktigaste att det ska gå bra för nån av "oss". Och det gjorde det :-) Jänta vann öppna klassen, med Thea som tvåa. och sen även Sandras Leeza som trea. Helsvenskt :-D I Bästa tik blev Jänta andra bästa tik med Cert coh R-Cacib, Thea kom på tredje plats. Bara så roligt, nu hade vi ett resultat att vara nöjda med att ta med oss hem.

En liten paus innan det var dags för hanhundsringen. Vi hann med en fika och därmed lite näringsintag för att samla krafter. Ny uppvärmning av hundar. Uppvärming av oss själva med kånkande av trimbord och bur för att ta plats vi hanhundsringen. Ior fick följa med. Ior kom med i gemenskapen under resan till Lilleström i höstas. Han fanns på en bensinmack, och bara sa att jag vill åka med er. Och det fick han, och det har gått bra när han är med. Så självklart fick han följa med till den andra ringen och hålla ett vakande öga på vad som skulle ske.

Först ut bland våra hanar var Danny. Han blev tvåa i öppna klassen, tyvärr utan ck, men med en fin kritik.


Norska frågetecken fanns om varför Åsa har en "stav" i kjolen...

 


Goforit Danny DeVito

Så var det dags för championklass och Åsa och Ike... Vad nervös jag var... det är värre att stå vid sidan om. Och jag ville så gärna... och det jag ville slog in :-)


En lite rörig Line-up... men vad gjorde det... det gick ju bra :-)


Ike och Åsa i rörelse


BIR... Yes!!! Norsk och Nordisk champion.... :-)
Min knähund, min kompis, min sängkamrat... I Like him a lot :-)


Championat och BIR... snö halka... spelar ingen roll.., Jag är  bara så glad :-)

Vi valde att inte stanna till finalerna, nära o kära ringde och gav oss strikta direktiv om att vi skulle åka så fort vi kunde. Snöoväder överallt. Vi packade ihop på  en gång. Det gick bra, långsamt men bra. Enda orosmomentet var alla jäkla norrmän, som kör bara så fort på dessa serpentinvägar..... vi slog ju knut på oss själva mellan varven... Det är då säkert... jag kommer aldrig att bo i Norge... det klarar inte mina nerver...

Målet var att vi skulle komma fram till Lena C och även Åsa fick inse att det var där hon skulle sova på natten., inte fortsätta hemåt-. Vilken lättnadens suck när i svängde in på Lenas lilla väg, äntligen framme... mat vin öl sova = landa... Vi kom 30 meter... sen satt vi fast... riktigt fast...

Skyfflar, snöslunga, mankraft och trasmattor... till slut kom vi loss. Och behöver jag säga att den köttfärsröra Lena lagade till åt oss så där mitt i natten är den goaste jag någonsin ätit :-) Gudagott att komma in i stugvärmen :-)


Bosse med snöslungan.

Sovmorgon...inget jag är van vid, men ack så skönt., Och jag sov så hårt att jag inte ens märkte att kaffet var påsatt

Åsa kom iväg tidigare än vad jag gjorde. Mera morgonpigg och mindre bil... För att jag skulle komma ut med min bil måste snöslungan komma fram igen... Jag som är så glad för min bil... men just nu ville jag att den skulle krympa en storlek...

Äntligen på väg... första anhalten var Örebrio, dags att tanka. Men där fick jag tji... Det blev inget tanka av... inte på ett par timmar... personalen på statoilmacken kunde inte hjälpa mig att få upp tanklocket, inte ens med tillgängliga verktyg. Lita på att jag var förtvivlad. Svinkallt var det, och jag hade inte bara mig själv att tänka på utan Thea och Ike var ju i bilen som snabbt blev nerkyld. Jag rastade dem mellan varven och alla de kaffe som Statoil bjöd mig på i mitt dilemma...-. När beslutet var fattat... bara att ringa en bärgarare... och hoppas på att de har verktyg nog att bända upp bensinlocket... Så ringde jag Lena... som alltid har en i varje fall en tanke på hur man ska lösa ett problem... Vi ringer Nicke ( Kennel Whilisias) Nicke är teknisk.... Nicke är inte bara teknisk... han finns på plats när han behövs... För det var helt otroligt.... Nicke var just i denna stund just i Örebro.... och han var på plats på en gång... och han lyckades få loss locket... med handkraft... och han  sa att det satt som... såna ord som man inte säger eller skriver.... så det var inte konstigt att jag inte fick loss det = det var inte mig det var fel på... :-)


Min bil till vänster, min förre detta bil till höger.. och  att dessa två rullar... beror på Nicke :-)


Nicke du är helt underbar :-)

Mina sista 20 mil hem som jag hade tänkt mig skulle ske i dagljus blev mest mörkerkörning = inte min grej... Flera bilister hatade nog mig för mitt lugna tempo på vägen... men jag vägrade att bli stressad. för det var halt. Visst går det bara rakt fram utan att behöva bromsa, då fattar o m jag att det går att köra på. Men t o m jag som körde i slowmotion när jag hamnade i ett vägarbete...kom in i en kurva... så jag tog hela svängen med bredsidan... en jäkla sladd... var helt säker på att jag skulle köra in i något.. men jag lyckades få stopp på ekipaget trots icke fungerade ABS-bromsar... Men det fanns en bra stund efter den incidenten som det var svårt att hålla ett jämnt tryck på gaspedalen... mina ben skakade så häftigt...

mmm... ser framemot sommaren även om den är kort och det mesta regnar bort... det är ändå sommar... :-)

4