Resan till Eckerö var en planerad resa sen länge. Åsa Lundell
(kennel Goforit) skulle ta oss en liten tripp till Eckerö, med var sin
hund = lite semester :-)
Ytterligare en gång till fick jag ta rollen som arrangör:-) Helt okej,
men jag kände att varför upppfinna hjulet en gång till.. jo, jag hade
kollat in på en hemsida
vilken dag utställningen skulle vara... så det hade jag koll på (trodde
jag :-) lördagen den 25/9 skulle vi vara och ställa ut på Eckerö. Men
hur åka dit och bo osv...
Jag kontaktade Ulla Hörberg, en rutinerad Eckerö resenär... hon talade
snabbt om hur och när och var jag skulle boka. Och så där på ett litet
bananskal, så hade Ulla ensam bokat en
stuga med plats för fler. Det nappade jag och Åsa på direkt :-) Då fick
jag klart för mig att utställningen skulle gå av stapeln på söndagen,
inte på lördagen, vi skulle åka på lördagen och hem söndagkväll.
Tack Ulla för att du hindrade mig att boka fel...
Allt solklart, Åsa med Jänta och jag med Ike... allt rätt bokat... inga konstigheter... bara att åka
Så börjar vi närma oss... shit happens... sjukt barn.. Åsa kan inte
åka. Tråkigt men inget att göra, för faktum är att barn har rätt
att komma föra
hundutställning :-) Helt ensam skulle jag ju inte bli, Vi hade ju bokat
samma tur som Ulla och skulle bo med henne. Så jag kände mig trygg,
Ulla en van
Eckerö resenär.
Jag ringer Ulla på lördag förmiddag, stämma av det sista, att allt är
under kontroll. Ulla ska åka då, och jag åker då, vi ses där, i
incheckningen.
Vi ses där, Ulla ser mig komma mot hennes bil, Ulla skrattar och ler
mot mig, hon kan inte göra annat... för allt är bara så tokigt. Så här
är det, säger hon till mig.
När jag checkade in så sa hon i "lådan" att "du skulle åkt igår"...
Nähä, sa Ulla, men blev överbevisad. Hon hade bokat resan ett dygn för
tidigt... (kom nu ihåg att det var Ulla som berättade
för mig att jag var fel ute med datumen...) Ulla fick boka om och
började kolla sina papper... ojdå, boendet var visst även det bokat ett
dygn för tidigt... är lika med att vi två med våra tre hundar
var bostadslösa... hemlösa... sol vind och vatten skulle kunna ha
blivit vårt hem... Så blev det nu inte riktigt. Anne, Henrik o Per hade
en hyrt en stuga även de... och på rätt dygn :-)
De organiserade så fint, så att vi bodde kors o tvärs i olika
rum, allt efter hur hundarna skulle fungera tillsammans. Deras
planering stämde ypperligt. Ike o Lizzie var bara så nöjda att få
sova med sina mattar, att de inte kastade ett öga åt varandra. En
planering av guld som verkligen funkade, och så klart berodde det till
stor del på våra
guldhundar... så härliga, som bara gillade läget och gjorde det bästa
av det... precis som vi tvåbenta... både Ulla och jag ( tar mig
friheten att involvera Ulla i just detta) är
jätteglada för gästfriheten, och tankegången: skapa inga problem, så
löser det sig... för så uppfattade jag det... och det funkade helt
friktionsfritt.
Mitt största problem var att när jag vaknade på morgonen var min hjärna
inställd på att jag bodde ihop med Ulla... men så var det ju inte, jag
delade rum med Anne...
Ulla hade klart och tydligt deklarerat innan sängdags att hon skulle gå
upp tidigt och duscha o fixa... Anne skulle gå upp sist... jag nån stan
där mitt i... men när jag vaknade så låg ju min rumskamrat
fortfarande o sov... in min värld var det Ulla... i verkligheten
Anne... och jag kunde ju inte slappna av... för "Ulla" skulle ju gå upp
tidigt... och för trött var jag för att
agera och tjata på "Ulla".... som var Anne... Men så småningom så
vaknade jag tillräckligt mycket för att inse att Ulla i sin egen höga
person varit vaken väldigt länge :-)
Men innan vi gick o la oss så hade vi gottat oss i goa ostar och vin i
Heléne's bungalow... oj, vilka skratt o fniss vi hade... hur många
gånger har vi i inte var och en
gjort bort oss... ja, det räckte och blev över under den kvällen. Härligt att skratta så okomplicerat.
Utställningen låg ju verkligen nästgårds, uj vilket krypavstånd. Själva
utställningen gav inget resultat för min del. Men framförallt Ike hade
jättekul... lite för kul.
Han tyckte nog att livet lekte, på egen hand med matte... nada fokus,
bara passgång... denna förbaskade passgång, ska han börja med den
igen... Men jag kunde bara skrattta,
för Ike var så lycklig i sig själv, hela resan i onödan... för så känns
det, när han passar bort sig... hade han "förlorat" i ren
bedömning så är det inte Ike som strular. men nu sa ju
domaren klart och tydligt till mig att hunden passade från början till
start... och jag kände, såg det... så inget att tveka på. Men att se
Ike's lycka i hans ögon... showig när vi väl stod stilla
det var en njutning i sig själv. Och sen att det kom folk fram o
frågade varför det gick som det gick, för han är ju så fin... det
värmde... så ingen idé att hänga läpp... shit happens... :-)
Det var trångt, riktigt trångt, går inte att fota hur trångt det var på vår sida av ringside...
LIte mer space var det i områdena som var avsatta för att klippas eller trimmas i.
Jag tog tillfälllet i akt, Ike blev ju Finsk champion i januari månad,
Nu fick jag tillfälle att lämna in blanketten så att han får sin titel
på papper. Bara det att den blanketten jag fick i min hand
för att fylla i avsåg en reseräkning.
Jag fyllde aldrig i den...
En Ambush hund till var med på utställningen. Skrållan, som bor på
Åland. Skrållan fick ett blått bland, trots att hon försökte charma
domaren med sina pussar.
Trångt o jäkligt vid ringside... Jag trängdes mest med Per o Henrik,
och det hade jag inget emot, så smidiga grannar som de var. De
verkligen läste av mig när jag ville ha mitt trimbord
för mig själv.
Henriks Elsa fick jag hjälpa till med i bästa tik, men det gjorde ingen
lycklig... berodde nog varken på Elsa eller mig, hon var
redan placerad så långt ner i sin klass. Så fick jag fortsätta med
Elsa i Cameron's uppfödargrupp. Det är en utmaning, Elsa är ingen
robot, men det gick hyfsat, utom när hon la in backen... men lite
fart med hjälp av mamma scan... stod stilla gjorde hon
i alla falll. Roligt att vara med och visa upp en fin grupp, som faktiskt fick en placering i BIS-finalen.
Ja, inte blev det mycket kort taget... inför uppfödargruppen så lämnade
jag kameran till Per L. Enda instruktionen jag gav var att den är
inställd... skruva på objektivet för att
zooma... och klicka... lätt som en plätt. Precia innan vi ska in
BIS-finalen kommer Per... "Det måste vara något fel på inställningarna"
Jag ser ingenting...
Visst Per, jag tar det på mig till fullo... jag instruerade inte dig tillräckligt bra, glömde säga
att det första man gör är att ta bort det lilla locket som sitter på objektivet... Men till sist
så blev det några bilder :-)
Ingen stress inför hemresan, gott om tid att packa ihop och gott om tid
för att köa i incheckningen... nästan gott om tid att äta en
bit... och att handla i taxfree...
Så mycket mindre vågor det var på hemresan. Till Eckerö gungade det
rejält, så där att ett ben hänger i luften trots att det andra inte
hunnit trampa mark ännu...
Men nya skratt... Ulla läser en kurs på universitetet om hundarnas
entologi... och vi sällskapade med hennes kursare, cocker, airdale, Lakeland terrier, skilda raser.
men så goa skratt... och hur var det nu.. Ulla? Fick du uppdraget att
fixa en gruppresa... med reseledaransvar... att boka o anmäla...?
Förstår inte att hela gänget
bara kluckade av skratt vid tanken...
Ibland är det svårt att omsätta egna upplevda roligheter i ord... och
denna helg var en sådan... en del är nog glada för det... inga namn
nämda, eller hur Per?
Mycket kort, ingen annan än de som var där kommer att förstå...
Hur var det nu med nyckelfrågan... allt ifrån nycklar till hundmat.,..
eller biljetter...
vem hade vad i fickan...? Eller: Vem hade koll på läget? Mitt svar är: Ingen :-)