Strängnäs 2010-10-09



När ska jag ta vara på mina erfarenheter och lära mig något av dem, eller kanske ska jag formulera om frågan,
när ska jag bli vuxen? Troligen aldrig... Varför jag återigen stod i sista sekund och klippte mina hundar inför utställning.
Denna gång kändes det värre än någonsin, kamma igenom dem, tvätta dem, torka dem, kamma dem, klippa dem...
4 stycken. Det tar tid, lite paus emellan måste jag ju ha också... Vet inte vad klockan var när jag gick och la mig, men det var långt
efter midnatt, för det var då jag slutade titta på klockan. När jag väl somnat så kändes idet inte som om det var många minuter kvar
tills klockan ringde... och den ringde och ringde igen, Björn ropade på mig, och han ropade igen... Det var först när jag fick frågan om
vi skulle åka eller inte som jag gjorde slag i saken och bestämde mig för att vi skulle åka... hade jag varit uppe halva natten och klippt
så vore det ju tusan om vi inte åkte. Chill som var med, bor ju inte med oss utan i fodervärdsfamilj, ville inte ringa till dem och säga att
Chilli bara skulle vara hemmahund hela helgen, även om hon nu var borta hund hemma hos oss... ni fattar nog :-) Två klipphundar, Frazze och Cherry, skulle
också vara på plats, tänk om det spretade åt alla håll på dem... vem skulle hjälpa dem då... (mycket riktigt, lite spret fanns det på dem efter att
de badads om). Så det blev en Stenmark den här tidiga morgonen... De e bara å åk... eller vad det nu var han sa :-)

Men efter duschen och morgonkaffet så kändes läget rätt okej, kanske mest tack vare Björn som fixade med allt annat utom trimväskan och mig själv, men resten...

Egentligen så hade jag bara en anledning att åka, en anledning som kändes rätt onödig så där mellan znoozandet på morgonen. Anledningen var att jag ville gå in
med en uppfödargrupp. Jag har tidigare i år gått in med fyra stycken, ska man ha en chans att ligga kvar på wheatenklubbens lista om ska man ha minst 5 tillfällen när man har
haft en uppfödargrupp, HP måste gruppen förstås få. Har jag nu fyra, så vill jag förstås ha en femte, lite tävlingsinriktad är jag ändå. Så det var mitt mål, och för att nå det målet
så måste jag åtminstonde vara på plats och visa gruppen :-)


Soft Stream's Herr Frazze

Vi kom fram precis i lagom tid, lite köbildning, gott om valbara platser kring ringside. Upp med trimbord, och burar, hej på dig och hej på dig, kul att ses, hämta hundar, in med hundar
i burarna, fram med kaffet och smörgåsar, plocka fram sax och kam och börja finlira, var är nummerlapparna, vilken ordning, nummerlappshållaren, godispåsen (tack, Tina, de är bra :-)
Köttbullarna är de med och hur var det nu när skulle vilken hund in... Har du en hane i öppenklass... nej... kan du... ja det kan jag... och det gjorde jag gärna. Det var nog tur det...
Visserligen så fick hunden en tvåa, men det stod nog typ välvisad i kritiken... och det var nog den enda gången under denna dag som jag fick det... för virrigare än virrig mellan varven var jag...

Ytterligare en Ambushavkomma fanns på plats. Cameron Austin, lite roligt att få även få vara "uppfödarfarmor".


Cameron Austin

Först ut av egna hundar var Ike... så lite andrum hade jag/vi innan championklassen. Först var vi inne på att Björn skulle ta Ike, som hade passat bort sig på Åland... men när Björn tog ut Ike och tränade med honom
så fick jag myror i kroppen... det beror inte på Björn, det beror på Ike... Ike tycker att utställning är hans och min grej, han får inte gnistan i ögonen, i kroppen tillsammans med Björn, bära eller brista jag
ska visa honom. Tro nu inte att Björn kände sig överkörd, han var helt med på det, det var ett gemensamt beslut, det var bara så tydligt :-) Ike var verkligen med på banan, rörde sig jättefint, inte överhettad utan
lagom taggad och på "g". Han är underbar när han är på det humöret, blir bara så varm i kroppen när jag känner samspelet.



Ike vann då championklassen... glad var jag, och hade lite svårt att ta in att ringsekreteraren såg mig djupt in i ögonen, så att jag verkligen skulle förstå (virrpanna stod förmodligen redan här stämplat i pannan)
"Därmed bästa hane"... hur kan det gå på detta viset... tänkte jag... det funkar ju inte... men det gör det, om ingen annan bland hanarna fått CK. Så så blev det, kul, men lite snörpligt... mitt adrenalin var nog
inställt på ett annan scenario... Men glad, ja absolut, självklart, det blir jag för varje domare som gillar Ike, är glad även när det finns domare som inte gillar honom, för jag själv gillar och är stolt över honom. Men när han passgår
är han billig... totalt onödigt... oförlåtligt...oavsett om det beror på mig eller honom.

Från Championhane till juniortik, faktiskt domarens ord när jag klev in i ringen med Chilli, och jag tänkte snabbt och förtvivlat... måtte den här domaren förstå det stora trappsteget mellan ofärdig junior,till fullvuxen kraftfull championhane.
Det gjorde han, han snappade direkt att Chilli var osäker i ringen... eller så var det min virrighet som han tog hänsyn till, trots att den inte riktigt hade börjat att visa sig ännu... :-) Chilli var riktigt med på noterna, lite osäker, helt okej, men glad i
hågen. En rätt liten tjej, lite slanig, tunn, men har nog en del saker på rätta ställen, och en lovande päls, Chilli fick ett HP, vann sin klass och i avsaknad av juniorhane med HP så blev hon bästa wheaten junior, något som finns på terrierklubbsutställningar, inte
på SKK:s utställningar.

Ambush Dance Me To The End Of Love

Snabba byten, snabba ordbyten.... mellan Björn o mig... kopplet, köttbullarna... nummerlapparna... håll koll för tusan... Det handlar om sekunder om du ska göra en snygg entré :-) Eller så gör du en oförglömlig entré... som i detta fallet flera minuter sen... kändes det som... Det är faktiskt så att det är många smådetaljer som ska trimmas in för att det ska funka helt...  Det mesta gick bra i tajmingen.
Chess kom till sist in ringen, nu var det lite mer konkurrens... Chess var på riktigt gott humör, det brukar hon vara, samarbetsvillig, oftast lugn när hon får "jobba"... är verkligen en tjej som vill jobba, behöver jobba, men bara så ljuvlig, bjuder på många skratt... och gråa hår...
Bedömningen gick bra, det hördes bra iallafall det lilla jag hörde.. ( hör dåligt, knäna paj, stel i kroppen... förstår inte varför jag valt denna sport..) 
När det var dags för plöaceringen tittade domaren inte alls på Chess o mig, han nonchade oss totalt... Jodå, jag vet... antingen eller... vinna eller försvinna, lite så kan det vara... eller inte...det kan ju vara nåt annat... vad vet jag, det vet ju bara den som dömer som vet, det kittlade rejält i maggropen... När han började rumstrera om bakom mig så försökte jag bli lite lugn i sinnet... jag har haft samma elaka tanke om domare förut.. att de ska ta och rumstrera om bakom, och sen komma och tacka av mig som stär först, bara för att mitt kennelnamn börjar på A, eller för att det är en unghund i Bästa hane/tik... Jag ska nog inte lasta domarkåren för de tankarna... det säger nog mer om min egen osäkerhet... När rumstrerandet äntligen var klart och flertalet varv färdigsprugna så stod Chess som etta...YES!!!  Tyvärr blev det bara ett HP, men spelar roll... hon van:-)
Tanka vatten, tjoa till ringsekreteraren som vid det här laget visste var "min brevlåda bodde" = att jag hade lite hundar att springa runt med... :-) Nya köttbullar, nu var det hela lagret som skulle med, dags för Thea... mer vild än tam... positiv till max... och lite till...
och så lite till... men du har aldrig tråkigt i närheten av den hunden. Men är du i utställningsringen tillsammans med henne så har du inga hela nagelband när du går därifrån.
Det var nu jag visade upp min riktigt vimsiga sida, under bedömningen när vi skulle gå fram och tillbaka är jag inte med på banan för fem öre. Har gått sträckan med 4 hundar tidigare under dagen, exakt samma sträcka som domaren bad mig om även med Thea fram och tillbaka diagonalt genom ringen. Vad gör jag då... jo, tar ut en helt annan startpunkt, går rakt fram från den punkten, vilket är en helt annan riktning, längs med ena sidan av ringen, inte i närheten av att domaren stod bakom mig och kunde se någonting.  Domaren ropade snabbt
tillbaks mig och påpekade misstaget. Han ber mig att göra om det, gå där jag ska gå. Vad gör jag då... jo, favorit i repris samma sträcka en gång till längs med kanten. Då reser sig domaren upp från sin stol för att fånga in mig och peka med hela handen mot diagonalen. Nu
lyckades han få kontakt med mitt hjärnkontor. Jag pekar själv i rätt riktning, inte så mycket för att domaren skulle förstå att jag fattat galoppen, utan mer för att övertyga mig om att det dit näsan skulle peka :-)


Ambush I Knew I Loved You

När jag väl gått diagonalt fram och tillbaka och gett domaren en chans att se min hund bakifrån och framifrån kände jag mig lättad, jag hade klarat av att gå som jag skulle, men inte en aning om varför jag fick sån hjärnsläpp. Tanka mer vatten, vänta tills det blev dags
för domaren att tacka av och placera sina fem öppenklass tikar. Springa flera varv igen, domaren plocka om lite i turorningen, helt otroligt, Thea och jag står först hela vägen ut, i denna klass var domaren mer generös, tre tikar fick CK. Vilken känsla, 4 hundar från egen uppfödning, alla fyra vinner sina klasser. Jag som nästan var på väg i morse att bestämma mig för att inte åka, utan vända mig om och somna om igen...
Dags för Bästa Tik, nu började inse att chansen att få ta certet var stor. Men även Thea har ju en viss förmåga att lätt vilja gå över till passgång, det hade hon visat tidigare under dagen. Så jag var faktiskt riktigt nervös, för skulle hon börja passa så fanns ju scenariot att domaren skulle välja att tacka av oss, och det skulle kännas väldigt väldigt väldigt tråkigt. Lite pass blev det, säkert framkallat av att jag var nervös. Väldigt lättad blev jag när domaren tackade av de andra två CK tikarna. Nu var vi i mål, oavsett placering var det vårt :-) Thea placerade sig som reserv,mer än nöjd är jag, placeringen hade ingen betydelse, men det hade certet :-)

Bäst i rasen. Byta ut Thea mot Ike. Ike skulle möta Latorps Jargong som vunnit Bästa Tik. Domaren valde tiken till BIR, Ike blev därmed BIM. Jag kan ändå inte känna mig annat än helnöjd :-)



Dags för de andra finalerna. Chilli var ju redan klar. Chess skulle in och kämpa mot bästa unghundshanen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att nu kan jag inte vinna mer, men det kunde jag. Chess blev bästa unghund :-). Dags för uppfödargruppen, vi hade pratat med Julia och Carina tidigare så att vi skulle ha handlers till gruppen. Detta var ju första gången för Chilli, hon har bara varit i utställningsringen 2 gånger tidigare, nu var det första gången inomhus. Chilli vimsade en del när hon skulle ställas upp, men stundtals fick vi till det, men absolut inte i den stund Agneta Lindström skulle fota gruppen, både hundar och handlers tittar på olika håll på varenda bild. Gruppen är väldigt ojämn med tanke på åldrarna på hundarna, Chilli 11 månader, Chess 16 månader, bägge har mycket kvar i sin utveckling. Ike och Thea närmar sig 4 år, och där har polletten sen länge ramlat ner, de vet vad vi vill att de ska göra. Domaren noterade i kritiken att det var olika åldrar men kunde tydligen se fördelarna med gruppen för kritiken menade på att det var ett bra uppfödarresultat och jag fick mitt eftertraktade HP på gruppen, och nådde det mål som jag satt upp, att ha fem utställningar med uppfödargrupp. Tack Björn för att du tjatade på mig i morse när jag inte ville vakna och åka :-)


Ike, Thea, Chess, Chilli

Vi valde att packa ihop och åka hem. Det var tre timmar kvar till finalerna. Det kändes inte rätt mot Chilli, hon hade fått vara med om tillräckligt den här dagen. Även om det på sitt sätt hade varit roligt att gå in med gruppen i finalringen. Domaren som skulle döma var Karin Bergbom, hon om någon känner ju till vår ras. Men nej, alltför trötta unga hundar, alltför trötta gamla handlers (Björn o jag) det blev hemåt och sofflocket för alla, tvåbenta som fyrbenta.