Norge, Norge, är ett härligt land… visst finns det nån låt från Mosebackegänget, som har den frasen i sig… Och så kan det ju vara, till viss del är jag benägen att hålla med… det är ett vackert land. Nu var det ju inte sightseeing på gång utan hundutställning… Någon som är förvånad? Det är ju då som fru Westrup förflyttar sig utanför Järfällas kommungräns (inte helt sant). Logistiken var inte helt lätt den här gången. Men slutade med att jag började min resa mot Norge på torsdagkvällen, med enbart Thea i bagaget. Miss i nassa anlände jag hemma hos Lena Carlsson för att sova några timmar innan jag stuvade in ytterligare två hundar i bilen Shakira och Vickan. Lena skulle egentligen har åkte med, hon med, men hon hade fått förhinder. Man såg på Lena att hon gärna hade velat bli instuvad i bilen hon med… men det blir en annan gång. GPS-tanten inställd på Lundsbrunn. För en gångs skull på plats i tid. Bara att börja packa in ytterligare trimbord och burar. Två hundar till skulle med Danny och Doris. Ja, Åsa, Kennel Goforit skulle bli instuvad hon med, på förarplatsen , och Cim, en avkomma till Lena. Så på något sätt hängde det ihop i slutänden. Cim var den enda som egentligen inte hade någon egen hund med sig, men hon fick ändå ta ansvar för minst två stycken… jämför lite med golf… det finns ju de där som bär golfbagen åt golfaren. Skämt åsido så är både Åsa och jag mycket tacksamma för all den hjälp som Cim bidrog med. Även om alla var klara i tid, så blev vi ändå lite sena jämfört med ursprungsplanen… hur det gick till kommer vi aldrig att bli kloka över… Chauffören tryckte gasen i botten, för färjan ville vi ju hinna med. Planen var, och så hade vi bokat färjan, att vi skulle hinna med att ha en trevlig kväll i Kristiansand. Men klockan hade ilfart, GPS –tanten ville inte snåla in på minutrarna. Med lite hastighet på Chryslern så började vi pusta ut, vi skulle nog hinna… Cim och jag hjälpte gladligen Åsa att köra. Höger, vänster, gasa, bromsa… akta , den kör om oss, du kör om den… osv… Men inte hjälpte det att vi var observanta… till slut stod han där …. Och vinkade in oss… försökte övertyga oss att det hade gått alldeles för fort… Det tyckte inte vi.... Bara lite… Var det på det viset så skulle chauffören få följa med och skriva på lite papper för att bestrida… Men det insåg vi att det skulle ta lite längre tid… så okej då… bara vi får göra en Stenmark… ”de e bara å åk” så sa vi ja o amen till allt och polisen släppte iväg oss med boten nog noterad. Samtidigt som jag viskar till chauffören… ta det lugnt nu… så lyckas hon med denna tunga automatare ”krylla asfalten”, en riktigt burnout… vi var nästan beredda på att få hela poliskåren efter oss… Chauffören hävdar än idag… att det inte var meningen… och jag är faktiskt benägen att tro henne. Bara synd att vi inte lyckades med att få ett foto på polismannens min. Det stoppet tog ju en stund… Ännu krisigare med tid… kan man lära sig något av det tro… I alla fall, jag ringde hem till Björn för att få tel nr till färjeläget… så vi skulle kunna ringa och säga att båten skulle vänta på oss… I varje fall meddela att vi troligen inte skulle vara på plats en halvtimme innan avfärd. Björn han pustade och sa… (jag hade alltså inte berättat/informerat om att polisen stoppat och försinkat oss) …sa… ” Det är väl bara att stå på”… när jag väl fått det tel nr jag ville ha så klippte jag av med att ”stå på” det hade vi redan gjort så det räcker… Vad Björn förstod av den kommentaren förtäljer inte historien.
När vi anlände till färjeläget så tog det nog en stund innan
vi varvat ner och insåg att vi faktiskt skulle komma med färjan , med marignal…
Så kommer där en gubbe som ska läsa av biljetterna… så säger
han: När ni kör ombord ska ni sätta på varningsblinkers…. Que??? Han fick upprepa sig… om igen… vi var
fortfarande som frågetecken… Har ni rullstol med i bilen , frågade han…. Nej ,
sa vi ärligt med våra blåa ögon uppspärrade… men glöm inte varningsblinkers
annars vet de inte att ni behöver hjälp… Då ramlade polletten ner…. Vi stod i
någon slags handikappsfil… Vilket blev
bekräftat när vi kört ombord (vi satte inte på varningsblinkers)
Ute ur bilen möttes vi av en viloplats, och sen var det bara att ta hissen upp… ingen trängsel eller kö… hissen var reserverade för handikappade.
Buffé… gott och så gott… Men frågan är fortfarande om grundtanken är att man ska lite av allt eller så mycket som möjligt av det man tycker bäst om… spelar roll, mätta var vi… antal tallrikar som vi smutsade ner… vi slutade att räkna.
Framme vid hotellet… leta parkeringsplats… kulturell krock… ska man stå före eller ska man stå efter skylten… klart var att det inte spelar någon roll vilket håll man står med fronten… bara man får plats… lite osäkra blev vi… vi tillhör ju inte dem som vill ha mer än en böter om dagen… typ…
Tills slut enades vi om en slutlig parkering…. Vi checkade in… upp på rummet. Tre personer,
5 hundar… Vi var helt inställda på en
trång skrubb i något hörn…. Men döm om vår förvåning… en svit… tre rum, hall,
litet kök. Vi flyttade in med våra hjärtan på en gång. Trängsel var en utopi i den sviten.
I en
liten hall mitt i lägenheten fanns en branddörr… olåst… Vi hade inte så mycket
gevalia med oss, så vi kunde ta emot ”oväntat besök”, så ner till receptionen…
språkförbistring eller inte, men många ”beklager” blev det…. När portiern väl
kom upp för att checka av dörren, så visade det sig att den saknade handtag på
utsidan… så det där med oväntat besök kunde vi bara drömma om…
Så är det som det är med norrmän... eller så är det som det är med svenskarna... Vi fick i alla fall leta ett bra tag efter lysknappen... Vi drog oss för att återigen störa portiern... som bara hade ett svar till allt vi frågade om "beklager", oavsett om vi frågat om att branddörren inte gick att låsa och att den inte hade handtag på utsidan... Till slut hittade vi knappen... på utsidan av sviten i korridoren... inte lätt att veta, men nu vet ni om ni skulle råka ha vägarna förbi...
Innan vi bestämde oss för att ”hålla kväll” så ställde vi in GPS-tanten på utställningsområdet. Cim hade en GPS i sin Iphone… den beslöt vi oss snabbt för att inte följa… ett klokt beslut, även om beslutet togs mitt över heldragna linjer, rödljus och minst 5-vägskorsning… men min tant sa 1 km… Cim’s sa massor av km… 3 tvåbenta tanter i bilen guidade av två GPS-tanter… Ett under att vi kom rätt :-)
Kvällsbesöket vid utställningsplatsen började så där lagom roligt… Inomhus skulle det ju vara, det hade jag läst… ”kör tilll hallen” det hade jag svart på vitt… Men vad mötte oss… flertalet utomhusringar… och en mängd försäjlningstält… Åsa och Cim nagelfor mig med sina blickar… tält… nej… det stod ”kör till hallen”… Det har vi gjort sa Cim… vi är vid hallen… Deet skaa noog vaara fiint väädder imorgon stammde jag… Iskalla blickar fick jag tillbaks… men jag hade läst att det var inomhus…. Även om det jag läst inte stämde med det jag såg framför mig… Men så började vi kika på numreringen… det fanns ingen ring under siffran 9…. Så efter promenad med alla hundarna så hem och kolla papperena… Ingen, jag menar verkligen ingen var gladare än jag… vi skulle gå i ring 6… alltså inomhus… Puh….( Fast det var ju det jag sa hela tiden….???)
Tillbaks på rummet med väl rastade hundar hade vi ”picknick”
och lyssnade på musik, pratade och skrattade.
Dags för sängen. Härligt att veta att vi enbart hade 1 km till utställningen, frukost en skulle serveras 0730 och vi kunde sova gott, för ingen kunde ju komma in via den handtagslösa branddörren. Däremot fick vi spärra den utgången för Åsa som envisades med att det var bakom den dörren som toan låg… lite rädda var vi om hom skulle ta fel mitt i natten, för det var inte bara en branddörr, bakom den en brant trappa.
Visserligen varnades det tydligt för utgången, lite för tydligt när vi släckt alla lampor
En underbar barbent ringsekreterare gjorde oss trygga i att
vi nog skulle komma n i ringen när vi skulle… flera timmar senare… Domaren hade
ett vänligt sätt och ett glatt leende på läpparna hela dagen . Många gula band
och några blå delades ut i vår ras, 15 wheaten var där. Först ut var Åsas
Danny. Av de få hanar som var där var
det bara Danny som fick excellent, så det slutade som det skulle enligt min
mening, Danny blev bästa hane… Cert, norsk och nordisk champion.
Först ut av tikarna var Vickan (Ambush Crazy For You). Vickan blomstrade rejält
sen förra helgen, svansen på topp, full av bus. Vickan är nyss fyllda ett år.
Domaren prickade in hennes för och nackdelar mitt i prick. Det blev ett very
good i bedömningen. Läser jag kritiken så är den verkligen ”very good” J Så var det dags för
våra öppenklasstikar, Thea, Doris och Shakira.
Det var åtta totalt i klassen.
När domaren var klar med sin bedömning så var det bara tre som fått
excellent. Gissa vilka tre… jodå, där stod vi på rad J En smärre omplacering så var
det klart. Doris vann Öppna klassen, Thea blev tvåa och Shakira trea. Så var
det dags för Bästa tik, den klassen tog championtiken Wheatstone Odine, Doris
tvåa, Thea trea och Shakira fyra. Certet
gick till championtiken. Visst vill vi
alla vinna, men bara det att domaren bedömde att det var våra tre tikar som
stod där med excellent och CK, det är ju inte dåligt det, utan riktigt bra J Danny blev BIM, vilket
passade oss ypperligt = ingen brådska till båten.
vår suveräne ringsekreterare har ett gemensamt intresse med vår hundar... förkärlek till Mamma Scans köttbullar! Mitt under bedömningarna kom han med stora kliv och vibrerande näsborrar mot oss... "Jag känner lukten av Mamma Scan". Vi självkart på en köttbulle. Efter bedömningen så fick han det som kvar i paketet av oss.
Innan vi åkte mot båten så serverade Cim sin goa hemmagjorda pannkakor, de var egentliga tänkta som lunch på ditresan... men vi hade ju inte riktigt tid med ett matstopp innan färjan :-)
Quick stop i Strömstad, Cim skulle säga ett snabbt hej till
en god vän, sen var det bara att köra på mot Lundsbrunn. Där skiljdes våra
vägar åt… Åsas sambo Lars Erik hade fixat så att det bara var att slå på kaffet
på en termos… Jag hade ju en bit kvar innan jag skulle natta mig. Vickan och
Shakira skulle ju hem igen. 02.50 kröp jag ner i sängen, somnade som en stock. Efter frukost var det bara att sätta sig i
bilen igen… nu kunde jag nästan höra Thea sucka och mumla något om
hemlängtan…
Funkar säkert väl så bra :-)
Väl hemma så var det gos med de andra hundarna på hemmaplan, somnade en liten stund i baden-baden… För att avsluta kvällen tillsammans med många andra… på IKEA. Men nu snart ska vårt sovrum bli riktigt mysigt… till vilken nytta… jag sover ju mest borta… på resande fot…