Detta hände 2010




Tid är något som alla har lika mycket tillgång till, så är det bara, jag vet, men för mig är det alltid en bristvara.  Nu har ytterligare ett år lagts till handlingarna, det året har gått i full fart, alltför snabbt.  ”The circle of life” har varit påtaglig under året. Sorg och glädjeämnen, precis som livet brukar vara.

De som känner mig väl, som familjen, nära vänner både utom och inom hunderiet såväl som arbetskamrater, vet att jag inte alls har svårt att fylla min tid med aktiviteter.  Begreppet ”dötid” är nog lika med sovtimmar för min del, och det är inte så många på ett dygn. Men år 2010 hade jag bestämt mig att ta det lite lugnt med utställandet och hunderiet i allmänhet. Det gjorde jag också.. faktiskt… Jag har inte bevistat utställningar med samma frekvens som jag gjort tidigare. Men jag tänker och känner att jag är nog rätt nöjd ändå, med de resultat som blev.

Doglas (Windisle Gravello) visade framfötterna även detta år i Ryssland, flertalet Bästa Veteran och BIS placeringar.








 
Det började med utställningen i Åbo… Ike (Ambush Like It Or Not) snappade åt sig ett finskt cert och blev BIR, sista CACIB:et  på plats, alltså även Internationell Champion. Åsa Lundell visade honom, bara så fint. Mira var också med (Ambush Miracle So Magic) Hon skötte sig jättebra och blev tilldelad det där reservcertet som jag inte riktigt förstår meningen med, men det lär jag ju bli varse under 2011, då utställningsreglerna ändras… jag som precis lärt mig de som har varit…



Nästa tur gick till Norge. Åsa och jag gav oss iväg i ordentligt vinterväglag. Vi kanade många gånger… och de där norrmännen… på serpentinvägar… Hualigen… Den utställningen glömmer jag inte i första taget.



Ike tar sitt cert… Nordisk Champion Norsk Champion. Så enormt glad jag var. Åsa fick ett cert på sin Jänta..  Thea blev placerad som nr tre i Bästa Tik, vi var helt nöjda när vi åkte hemåt… inte en km över 70 på hela resan… Inte var vi överens med GPS-tanten heller… Vi hade en plan på att ta in på hotell i Oslo, om väglaget var riktigt illa… på ditvägen var vi i Oslo, precis som tanten sa… men på hemvägen fanns inget Oslo i närheten… virrig tant det där. Nästa GPS ska vara av manlig sort… lite mer raka direktiv… Måste bara rikta ett tack till Lena Carlsson och hennes bror Bosse. I det läge som uppstod var faktiskt GPS:tanten  helt oskyldig, det var helt och hållet mitt och Åsas fel. Vi skulle sova hos Lena på hemvägen... vad gör vi , när vi kör in på den lilla väg som skulle leda oss de sista metrarna till värme och sängar… jo vi kör obotligt fast… så det var trasmattor, snöslunga, skofflar… pannlampor… och mycket mycket snö…  Men Åsa och jag får nog ändå vara glada att det var just där vi körde fast, och inte i trakten av det vi trodde var Oslo, som var mitt ute på landet det med… men mycket längre till värme och sängar.




Någon gång där runt omkring så blev jag invald i Wheatenklubbens styrelse som kassör… just jag som har all tid man har. Lärorikt och utmanande.  Jag har gjort mitt bästa… har ju lite erfarenhet av ekonomi, på personligt plan är ekonomin alltid lika med noll… det är en sak i sig.  Har jobbat inom finansvärlden, driver min kennel som enskild firma. Men nu är det en förening… och det gäller inte bara mig… och det är en massa nya konton, andra regler och stadgar… Men faktiskt jätteroligt.

Nu är det så att jag har fler hundar än Ike… även om det kanske inte låter så alla gånger, det är ju mest Ike som har visat framfötterna. Men 2010 var det dags för Thea att ta ett kliv framåt. Terrierklubbens utställning i Tånga Hed, Bim och cert och en avgnagd blödande nagel… för sån är Thea, köttbullstokig, finns det ingen köttbulle, ja då ryker nagelbandet.



Inofficiell utställning i Hågelby. Träningsläger för mina unga hundar, samt för mig och inte scengångaren Ike… men väl passgångaren Ike… Domaren Catharina Hasselgren, vet jag sen tidigare är mjuk på handen, ypperligt tillfälle för de små att tränas på. En lite lagom liten utställning att göra bort sig på tänkte jag, med tanke på Ike’s och min kamp om hans passgång, att han passar med mig och inte med andra… Alla skötte sig galant, vann sina klasser. Även jag… med Ike… han passade ingenting, så efter ett och ett halvt års paus, ska jag nu, själv, våga visa honom på ”riktigt” YES!!!

Under våren fick vi smått i kenneln. En efterlängtad valpkull. Äntligen valpar efter Lili (Ambush Remember Me) Två tidigare försök hade gått i stöpet, men nu, YES! Åtta små knyten…. Ultraljudet sa två… Helt fantastiskt. Ett helt gäng ljuvliga wheaten och ett helt gäng underbara valpköpare.



Det var på håret, men faktiskt hade alla flyttat när vår semester började och vi styrde kosan mot Skåne, med husvagnen på släp. Första stoppet var i närheten av Jönköping.  Boende hos Annika och Micke, bästa campingplatsen på länge. Antalet husvagnar på deras uppfart var oräkneliga.



Tre dagars utställning, med härligt umgänge kvällstid. Så ska det vara. Resultatet från utställningen var väl ingen hit, men jag fick något att bita i. Laszlo (Ambush This Love Of Mine) visade tydligt att han inte gillade domarna…. Väldigt tydligt… Vilken utmaning att jobba med. Privat är Laszlo en underbar kille. Men domare gör sig icke besvär… Laszlo går numera under täcknamnet Mr Zero… men han har med facit i hand, potential för att göra come back. Tack o lov. Efter att tillbringat tre dagar på Elmiaområdet i Jönköping bar det av söderut i vårt avlånga land.

Skåne sommartid är ett måste för mig. Tacksam är jag, mina föräldrar har en sommarstuga vid foten av Stenshuvud, ett paradis såväl för tvåbenta som för fyrbenta. Men vi stannade inte så länge. På något sätt så styr ändå utställningar över planeringen. Mot Danmark. Världsutställning.

Jag hade hyrt ett hus tillsammans med Åsa Lundell och Lena Carlsson. Jag visste att huset var stort, gott om plats… men inte att det var så stort, och med en stor tomt… inhägnad… Toppenställe. Lena fick förhinder, så hon kunde inte åka. Men istället så hade Åsa med sig Annica som sällskap. Midsommar firar inte danskarna, men det gjorde vi. Utöver all annan trivsamhet så hittade även Axel något att göra :-)




Ytterligare en visit hos mina föräldrar. God mat och många strandpromenader. Har du inte varit i trakten vid Stenshuvud… så gör ett besök. Det är jättefint. Kan ju inte säga att om du har vägarna förbi… för det har man aldrig…

Sommaren flöt på, inte mycket semester faktiskt, mest mycket jobb, men en del hann vi med i alla fall.

Vi är med på utställningarna på Gotland i Visby. Lena Carlsson lyckades med att övertala mig… kanske inte så svårt att göra egentligen.  Lena har en dotter som bor på Gotland… så boendet var redan fixat, så det var bara det där med anmälan osv. Lena fixade det mesta av det, så det var bara att hänga på.



Iken slog till den dagen han var anmäld och blev BIM, så det var värt resan. Ja, det var annat som var värt resan också, god mat (grillat och självklart saffranspannkaka), trevligt umgänge, både på utställningsplatsen och hemma hos Hanna.

Några fler utställningar hann vi med i lugnt tempo. Köping, Eskilstuna, Wheatenfesitvalen, Alfta och Högbo. Inga superresultat, men många bra ändå. CK, Bästa Hane och Bästa Tik placeringar. Inte att förglömma de framfötter som mina uppfödargrupper har visat under året.




Ja visst ja, Eckerö var jag iväg till. En resa sent att förglömma, eller hur Ulla? Tur att jag bokat min egen färjebiljett… För Ulla hade bokat stugan och sin biljett, ja det hade hon… men fel dag… Men det löste sig… Tack till Per, Henrik och Anne att vi fick bo i er stuga. Ike tyckte att det var toppen att få visa upp sig på Eckerö… så pass att han i sin iver återigen gick över till passgång med studs hela tiden. Men han hade skitkul… hela tiden… jag kunde inte annat än skratta åt honom… även om han inte direkt låg på plus… Ambush Envy Me var även hon på plats, som Ålänning hon är… tyvärr så blev det bara en tvåa, den här gången.

Så kommer vi till skilsmässa nummerr ett. Mira (Ambush Miracle So Magic) En underbar hund, bara jättego. Men så händer det där som inte får hända. Barnen i familjen är ute och går med Mira, när Mira är ett drygt halvår gammal. Det är nyår… några unga killar slänger en smällare i rumpan på henne. Vad tror ni blir resultatet… Jo, en hund som är rädd för höga ljud, och inte är så förtjust i barn… Så beslutet var tungt, Mira måste flytta från sin fodervärdsfamilj.  En underbar familj, men med många barn son går ut och in. Falköping flyttar Mira till. Långt bort från mig… men till en fantastisk familj . En lugnare miljö. Men jag bara säger det… att det ska behöva bli på det viset…

Ibland så sköter sig utställningslivet sig helt själv. Wallace (Ambush Braveheart) slog till på en utställning i Tånga Hed och tog sitt tredje cert och blev därmed Svensk utställningschampion. Tack till familjen Ingnäs som gjort detta möjligt.
Ambush Heaven On Earth ”Elsa” debuterade på en inofficiell utställning. Jätteroligt tycker jag. Matte Charlotte och husse Björn (ja, du läser rätt, de heter nästan likadant som Björn och jag) Jag visste inte alls att de var sugna på utställning. De visste de nog inte själva, men jag tror det kan bli fler försök. För Elsa slutade som fjärde bästa valp i gruppen.



En icke utställningsrelaterad händelse. Men ack så stor. Så stolt jag är. Ambush Tupelo Honey, Mossa…



Gör det man inte direkt förväntar sig av en sjövild wheaten i sin begynnelse från att gå från valp till unghund. Det Johanna förväntade sig den där dagen under den promenaden var att Mossa skulle komma på inkallning, för det är det Mossa gör, därför får hon härja lös. Men icke denna sommardag. Mossa drar med stängda öron till skogs. Johanna får finna sig att gå in skogen efter henne… Johanna hittar Mossa… sittandes intill en gammal man. Denne man visar det sig har varit försvunnen i två dygn… hade inte Mossa slagit dövörat till så vet ingen hur det hade gått med den mannen. Troligast är att Mossas ”olydnad” räddade livet på honom. Det är stort, tycker jag. Det tyckte även SKK. Mossa blev inte utnämnd till Årets Bragdhund. Men för första gången så delade Kennelklubben ut hedersomnämnanden i samband med utnämnandet av bragdhunden.  Det känns jätteroligt att en wheaten fick de omnämnandet, och att det dessutom var en Ambush hund… förstå att jag är stolt. Sen ska det inte förglömmas att det var en omskakande upplevelse för Johanna, som självklart är jättestolt över sin hund, Den dramatiken kommer hon aldrig att glömma.

Utställningsmässigt är det lugnt även under hösten. De som känner mig vet att jag inte alls har haft det lugnt . Visserligen jobbat deltid, men samtidigt studerat. Matematik och språkutveckling genom musik och dans… En utmaning för mig som heter duga… så hundlivet har fått stå tillbaka. Men vi hann med en Terrrierklubbs utställning i Strängnäs.  En Utställning som jag nästan missade… Björn fick tjata på mig mer än på tonårssönerna för att jag skulle resa mig upp ur sängen… Bara för att jag som vanligt inte följt den ursprungliga planeringen sett till att logistiken funkat… Vilket resulterade i bad och klipp hela natten… Men tack o lov fick Björn liv i mig… För resultatet gick inte av för hackor. Ike blev BIM, Thea tog sitt andra cert, och Ambush gjorde entré  med sin femte uppfödargrupp. Vilket innebär att Kennel Ambush finns på fjärde plats som uppfödargrupp på Wheatenklubbens lista. Det känns extra roligt när jag så många gånger hjälpt till med andras uppfödargrupper, så har jag kommit så långt att jag har egna grupper att visa upp. Med tanke på att varje gång har jag fått ett hederspris… är jag allt lite stolt.






I oktober kom Sanna till oss. Ett bra tag har vi levt med bara tre hundar på hemmaplan, alla goda ting är tre. Men Sanna var självklart välkommen. Modny Style Imperial Queen. Doglas (Windisle Gravello) dotter. Ett tack från Oksana för att hon fått Doglas till sig. Sanna är en underbar glädjespridare, mycket lik sin far i det avseendet.  Och tack till Oksana för detta yrväder.




Dags för en inofficiell utställning i Arboga. 6 wheaten var anmälda, 5 var mina. Så kan det bli när man åker på ”träningsläger” Men det var bara 4 av mina som var där, Chilli (Ambush Dance Me To The End Of Love) hade en släng av kennelhosta, så hon fick stanna hemma med sin familj. Högsta vinsten var att Laszlo var helt cool i ringen, att han sen blev BIR av de vuxna var bara en bisak. Mr Zero skötte sig alltså galant, var en riktigt glad skit. Sanna blev BIR valp (under 12 månader) Att det yrvädret bara så där fattade vad som gällde i ringen har jag nog mer Oksana att tacka för än mig själv. 



Vi stannade inte till finalen. Vi hade viktigare saker för oss. Upp till Hasselfors. Hämta hem Salsa. För så kan det bli ibland. Att en bil byts ut mot en hund… Jag krockade ju med en älg förra sommaren… bilen var det slakt på, Men Nicke, kennel Whilizias, tog sig an bilen… och lyckades få den i farbart skick. Ingen är gladare än jag att bilen rullar, som tack blev det en valp. Whilizias Proud Mary. Salsa nu 12 veckor är en supergo valp, med humöret på topp. Ska bli så kul att se vad det blir av henne.  Så nu har vi fem hundar på hemmaplan… Så det där med att tre var lagom antal… det är passé… Vi försöker intala oss att alla goda ting är fem…



Våra hundar ser på film på Tv:n i våra soffor, se sover i våra sängar, se är tillsammans med oss överallt hela tiden. Det är så vi vill ha det. Tack o lov, nu när vi har fem hundar hemma, så har vi investerat i nya sängar… ja… pluralis i kubik… 3 stycken 80 sängar… som sitter ihop… Nu slipper jag sova med en fot i golvet… vi får plats J  Nu ska vi bara lösa det där med att alla ska få plats i sofforna framför TV:n. Men en sak är säkert… hundarna får inte välja TV-kanal… någonstans finns det ändå en gräns…

Så kom skilsmässa nr 2, det där sorgliga beskedet, som verkligen skar i hjärteroten. Ett mail från Oksana… Doglas (Windisle Gravello) hade somnat in. Blodpropp. Doglas hade visat tendenser till att vara riktigt trött och inte sig själv, han dog i sömnen med Oksana bredvid sig. Det kändes verkligen, mycket. Visst man kan tycka att jag tagit avsked av honom för två och ett halvt år sedan… Det gjorde jag, det var inte lätt… Nu kom den sorgen tillbaks i alla mina känslor, så det blev dubbelt upp. Jag kommer att sakna Oksanas berättelser om Doglas, riktigt tomt kommer det att bli. Jag är däremot säker på att det finns en mening med att Sanna har kommit till oss… Att jag beslöt mig för att ta emot en dotter efter Doglas. Circle of life… Men tårarna bränner fortfarande. Ni som brukar följa mina uppdateringar på min hemsida, ni vet vilken härlig resa Doglas har gjort tillsammans med Oksana, seger på seger i veteranklassen. Hans avkomma i Ryssland har även de visat framfötterna. Doglas älskade det, att visa upp sig i ringen. En månad innan han dog blev resultatet på utställning: BOB veteran, ВОВ, BISvet-3. Så det var med flaggan i topp…



Sista utställningen för året, blev ingen utställning för oss. Jag var där, men utan hund. Ibland går det inte som man planerat. Planerad parning och löptik går före allt annat. Så är det bara. Sanna var anmäld, men eftersom Björn var på annan ort med tik och med bilen, så blev det bara jag mol allena som tog pendeln till Älvsjömässan. Jag var involverad i det klassiska julbordet, knytkalaset, så jag kände att jag borde vara på plats.





Det var en liten Flashback Kennel Ambush lugna år. Jag inser dock att det inte var så lugnt. Men å andra sidan hur livligt hade det inte sett ut om jag inte hade tagit det lugnt…

Så kan det gå när man tar det lugnt.
Jag kommer att ta det lugnt även under nästa år. Studierna pockar på sin uppmärksamhet, Men förhoppningsvis så har jag någon kull och något resultat från ringen att kunna att glädjas åt.